Att svara på när elevavgifterna i praktiken försvann i olika delar av landet är svårt eftersom detta inte är närmare undersökt i någon utbildningshistorisk studie. Däremot kan konstateras att det skedde en succesiv utfasning av avgifter i folkskolan.

Av 1842 års folkskolestadga framgår att om det inte fanns andra medel för att avlöna lärarna så kunde skoldistriktet dels kräva att varje skattskyldig person i socknen skulle erlägga minst två och högst sex skilling banco till skolkassan, dels att alla föräldrar (undantaget de som fick stöd av fattigvården) också skulle betala en skolavgift. Om medlen trots detta inte räckte till lärarens lön kunde skoldistriktet få statsbidrag.

När folkskolestadgan förnyades 1882 fanns liknande formuleringar kvar, men med den skillnaden att föräldrarnas årliga avgifter för att ha ett barn i skolan inte fick överstiga 50 öre. Vidare framgår att dessa avgifter även gällde småskolor och mindre folkskolor.

I samband med 1897 års folkskolestadga nämns inte längre avgifter från föräldrar som ett sätt att finansiera folkskolor, småskolor och mindre folkskolor. Däremot hade skoldistrikten fortfarande möjlighet att ta ut en särskild avgift om högst 50 öre av alla skattskyldiga. Kvinnors avgift skulle dock bara vara hälften av vad män betalade. Samma skrivningar fanns fortfarande kvar i den folkskolestadga som kom 1921.

Mot bakgrund av detta är det utan en omfattande undersökning av en stor mängd olika kyrkoarkiv svårt att svara på exakt när elevavgifterna försvann, då det aldrig funnits något generellt krav att föräldrar skulle betala för att deras barn skulle gå i folkskola eller småskola. Det faktum att det var skoldistriktens ekonomi som avgjorde i vilken mån föräldrarna behövde bidra ekonomiskt gör att det med största sannolikhet kunde se mycket olika ut i individuella skoldistrikt.

Källa:

Hall, B. Rudolf (red.), Sveriges allmänna folkskolestadgar 1842-1921, (Lund 1924)