För att kunna besvara den frågan behöver man bestämma sig för vad man menar med likvärdig. Är det att alla barn ska få samma undervisning eller är det att alla barn ska ha likvärdiga möjligheter att klara skolan?

Om vi utgår från tanken om att alla barn ska få samma undervisning utgör grundskolans införande 1962 en viktig förändring. Innan dess hade i och för sig de flesta barn gått fyra år i folkskola, men inför femte klass gick en del barn vidare till realskola eller kommunal flickskola medan det stora flertalet fick gå kvar i folkskolan ett par år till. De som gick vidare till realskolan kunde sedan gå vidare till gymnasium och även universitet, medan de som gick i folkskolan ofta började arbeta vid 14 års ålder samtidigt som de hade deltidsundervisning i fortsättningsskolan. Skillnaden mellan realskolans och flickskolans undervisning och den undervisning som eleverna fick i folkskolan var också stor. Det var framförallt barn från medel- och överklassfamiljer som fick gå i real- eller flickskolor medan arbetarklassens barn fortsatte i folkskolan. Därtill fanns det länge också stora skillnader mellan folkskolor i städerna och folkskolor ute på landsbygden, där landsbygdsskolornas många gånger hade sämre förutsättningar att ge undervisning.

Med grundskolan försvann denna uppdelning av barn med olika bakgrund och olika kön. Istället skulle alla barn gå nio år i samma skolform – grundskolan. Det fanns dock fortfarande vissa skillnader i barnens skolgång. Fram till 1969 fick eleverna välja mellan teoretiska och praktiska inriktningar i nionde klass och redan när de började sjunde klass behövde de välja mellan särskild eller allmän kurs i matematik och engelska. Därtill innebar övergången till högstadiet också att eleverna hade att välja tillvalsämne. Detta kunde antingen bestå av ett nytt språk (franska alternativt tyska) eller också antingen stödundervisning alternativt fördjupningar i mer praktiska ämnen. Som ett resultat av den nya läroplan som kom 1969 försvann linjevalet i nionde klass och tillvalsämnena begränsades till franska, tyska, ekonomi, konst och teknik.

Dessa valmöjligheter gjorde i praktiken att det redan från och med sjunde klass blev en uppdelning av eleverna i de som skulle läsa vidare och de som skulle förberedas för att snabbt komma ut i arbetslivet. De som läste särskild kurs i matematik och engelska samt franska eller tyska gick i regel vidare till en teoretisk treårig gymnasielinje, medan de som valt allmänna kurser och inte läste något ytterligare språk vanligtvis hamnade på en tvåårig yrkesförberedande gymnasielinje.

Denna ordning förändrades i grunden 1994 då både grundskolan och gymnasieskolan fick helt nya läroplaner. I samband med detta försvann särskild och allmän kurs och det infördes även ett språkval som gjorde att eleverna fick fler språk att välja mellan samtidigt som särskilda timmar avsattes för elevens val. Vidare fick skolorna också större möjlighet att göra egna avvägningar inom ramen för skolans val. För gymnasieskolans del minskade också skillnaderna genom att de program som ersatte de tidigare linjerna blev minst treåriga och att man underlättade för elever som valde yrkesförberedande program att även bli behöriga för högskolestudier.

Samtidigt som man tog bort mycket av skillnaderna i elevernas studiegång rullades också friskolereformen ut, vilken inneburit att många elever idag går i skolor som drivs av privata skolhuvudmän. Som forskning visat har friskolereformen och en ökad möjlighet att välja mellan olika skolor inneburit skillnader mellan individuella skolor och att skolor idag många gånger är homogena i den mening att elever ofta går i skolor där deras skolkamrater har en liknande bakgrund som de själva har. Dessa resultat kan dock ställas mot andra studier som visat att det även före friskolereformen fanns tydliga skillnader mellan elever beroende på föräldrarnas inkomst och utbildningsnivå. Ett exempel på det senare är detta diagram över medelbetyg bland 14 000 gymnasielever i Stockholm hösten 1988 som visar att även före friskolereformen fanns det tydliga skillnader i elevers betyg vilka samvarierar med elevernas sociala bakgrund.

Med andra ord är det svårt att svara på frågan om när den svenska skolan var som mest likvärdig eftersom det beror lite på vad man menar med likvärdig. Om man utgår från tanken att skolan ska ge alla elever likvärdiga möjligheter att klara skolan måste man tyvärr konstatera att skolan aldrig varit helt likvärdig.

Källor:

Edmark, Karin, Wondratschek, Verena & Frölich, Markus, Hur har 1990-talets skolvalsreformer påverkat elever med olika familjebakgrund? (Uppsala 2014)

Forsberg, Håkan, Kampen om eleverna: Gymnasiefältet och skolmarknadens framväxt i Stockholm, 1987–2011 (Uppsala 2015)

Kursplaner för grundskolan (Stockholm 1994)

Läroplan för grundskolan 1 Allmän del, (Stockholm, 1969)

Läroplan för grundskolan (Stockholm 1962)

Palme, Mikael, Det kulturella kapitalet: studier av symboliska tillgångar i det svenska utbildningssystemet 1988–2008 (Uppsala 2008)

Larsson, Esbjörn & Westberg, Johannes (red.), Utbildningshistoria: en introduktion (Lund 2019)