Kulturkanon och skolväsendets historia

När man under hösten i år presenterade utredningen En kulturkanon för Sverige uppstod en lång rad diskussioner om urvalet av verk och företeelser som inkluderats samt värdet av att fastställa en kulturkanon. Mindre uppmärksamhet har dock ägnats åt hur man i utredningen argumenterar för behovet av en svensk kulturkanon och det faktum att den svenska skolans utveckling lyfts fram som ett av de starkaste argumenten för behovet av en kanon.

Utgångspunkten för utredningen är att vi idag lever i en tid av splittring, vilket lett till minskad grad av tillit, trygghet och gemenskap i samhället. Som en förklaring till denna utveckling torgförs föreställningen om att vi en gång i tiden hade en kulturkanon som sedan gick förlorad. Själva brytpunkten för denna utveckling ska enligt utredningen ha varit 1962 och tillkomsten av grundskolan. Skolan får även ett eget kapitel i utredningen där man beskriver hur övergången från folkskola till grundskola markerade början till skolväsendets förfall.

Argumentationen för denna utveckling är långtifrån övertygande och ett av de största problemen är att man inte tar hänsyn till det faktum att före grundskolans införande var det svenska skolväsendet att beskriva som ett parallellskolesystem, med olika skolformer för barn och ungdomar beroende på samhällsklass och till viss del även kön. Undervisningen i dessa skolor skilde sig också kraftigt från varandra, vilket gör att tanken om att det fanns ett gemensamt kunskapsgods som elever fick med sig från sin skolgång framstår som tagen ur luften. Utredarna verkar i och för sig inte helt okunnig om förekomsten av olika skolformer före grundskolans tillkomst men ser det som ett uttryck för ”[d]en pragmatiska förståelsen av att elever har olika förutsättningar gällande begåvning och talang” (s. 37). En häpnadsväckande skönmålning av ett i grunden ojämlikt skolväsende.

I motsats till utredarnas argumentation skulle man istället kunna hävda att grundskolan innebar att svenska barn och ungdomar för första gången fick en gemensam kunskapsbas att stå på. I och för sig hade de första fyra åren av folkskolan blivit en gemensam bottenskola för alla barn redan 1927, men med införandet av grundskolan utökades den gemensamma skolgången till nio år. Detta är en i sammanhanget betydelsefull förändring, då mycket av det kunskapsstoff som utredningen lyfter fram är sådant som med fördel behandlas i grundskolans senare årskurser.

Vidare bör även nämnas att med grundskolans införande följde också en betydande centralisering av skolans styrning, vilket innebar en ökad standardisering av svensk skola. Den folkskola som utredarna framhåller som garant för att svenska skolbarn fick en gemensam grund att stå på var i praktiken en skolform som uppvisade stora lokala variationer och den hade också ursprungligen präglats av ett stort mått av lokalt inflytande över undervisningens innehåll.

Intressant nog finns det dock en annan förändring som 1960-talets skolreformer medförde som av vissa i samtiden sågs som ett hot mot barns och ungdomars fostran och i förlängningen hela samhället. I motsats till vad som hävdas i utredningen var den undervisning som folkskolan förmedlade långtifrån sekulär, utan undervisningen i kristendom var att betrakta som kärnan i skolans fostransuppdrag och dess innehåll kan i ordets rätta bemärkelse betraktas som ett slags kanon. Detta var dock något som förändrades under 1960-talet genom att undervisningen succesivt övergick från att vara en undervisning i kristendom till en icke-konfessionell religionsundervisning. Detta markerades bland annat av introduktionen av religionskunskap istället för undervisning i kristendom på gymnasiet från och med 1965 och sedan i grundskolan från och med 1969. Så om man ropar efter ett återupprättande av skolan såsom den såg ut före grundskolans tillkomst framstår inte det kunskapsinnehåll som lyfts fram i utredningen En kulturkanon för Sverige som det mest centrala. Åter igen blir det tydligt hur utredningens argumentation bygger på en mycket grund förståelse av det svenska skolväsendets historia.

Vidare läsning:

SOU 2025:92 – En kulturkanon för Sverige: Betänkande av kommittén En kulturkanon för Sverige

Esbjörn Larsson & Johannes Westberg (2024) Utbildningshistoria: en introduktion. Lund: Studentlitteratur.

Emma Hellström (2025). Kampen om folkhemskristendomen: Kristendomsundervisningens roll i den demokratiska skolans framväxt, 1920–1969. Diss. Uppsala: Uppsala universitet.

Emma Hellström, Att undervisa i kristendom eller om religion