Från reallinjen till natur & teknisk – och sen då?

Inrättandet av reallinjen på läroverkets gymnasium, det vi idag benämner naturvetenskapligt program, är en av de långsiktigt mest framgångsrika utbildningsreformerna i svensk utbildningshistoria. Formellt inrättades linjen som ett kursprogram 1856 och namnet reallinjen kom 1878. Detta skedde då den industriella revolutionen tog fart i Sverige. Genom skapandet av detta nationella program förbättrades möjligheterna för hela landets ungdom att skaffa sig omfattande och avancerade utbildningar i matematik och naturvetenskap. Innan dess hade gymnasiet och läroverket i övrigt bara ett klassiskt studieprogram – latinlinjen – som dominerades av klassiska språk och annan humaniora.

Det nya programmet var populärt och andelen elever ökade stadigt. År 1906 gick 58,1 procent av gymnasisterna på reallinjen. Vi ska dock komma ihåg att antalet elever på gymnasiet var litet. Samma år gick det totalt 5 627 elever på gymnasiet i de statliga läroverken. En klar majoritet av läroverken var statliga.

Reallinjen klass 5 vid Rudbeckianska skolan i Västerås, sent 1800-tal. Vid den tiden fick nästan bara pojkar från bättre bemedlade familjer högre utbildning. (Foto från Västerås stadsarkiv.)

I takt med att studieplatserna vid gymnasiet utökades under 1900-talet första hälft – gymnasiet öppnades för flickor och ungdomar ur de mindre bemedlade samhällsklasserna sökte sig till gymnasiet – så fortsatte reallinjen att vara en populär utbildningsgång. År 1959 gick det 42 071 elever i gymnasiet. 49 procent av dem gick på reallinjen

I samband med 1960-talets skolreformer växte antalet elever på gymnasiet mycket eftersom en rad teoretiska och yrkesförberedande linjer tillkom; bland annat en teknisk linje som fick ett kursprogram som i stor utsträckning liknade den naturvetenskapliga linjens, med mycket matematik och naturvetenskap på avancerad nivå. Det totala antalet elever på dessa två linjer, senare program, växte till cirka 50 000 år 1980 och vidare till cirka 71 000 idag, vilket motsvarar cirka 21 procent av eleverna på gymnasiets nationella program.

Framgången med reallinjen och dess efterföljare kan inte bara mätas i antalet elever. En aspekt handlar om att naturvetenskapliga och tekniska utbildningar vid universitet och högskolor har haft en stadigt växande rekryteringsbas av studenter med avancerade kunskaper i matematik och naturvetenskap. Att illustrera det med statistik är lite komplicerat då kategoriseringen av data ändrats över tid, men här följer ett par exempel. År 1978 var 20 601 studenter registrerade vid allmänna högskoleutbildningar inom den så kallade sektorn för tekniska yrken. År 1997 var motsvarande siffra cirka 46 817, varav 13 030 var registrerade vid Kungliga tekniska högskolan (KTH). År 2011 var 18 167 studenter registrerade vid KTH. En annan aspekt av framgången är att näringslivets kontinuerligt ökade behov av högutbildade specialister inom matematik, naturvetenskap och teknik har kunnat tillgodoses.

Studentparad från Vasaskolan, Gävle, 1980-tal. Under 1900-talet breddades rekryteringen till högre utbildning. (Foto från Länsmuseet Gävleborg)

Samhällets sammanlagda investeringar av skattemedel i dessa utbildningsresurser (lokaler, lärare, läromedel, m.m.) har alltså varit enorma, vilket har bidragit till ett utvecklat land vars ekonomi och näringsliv är präglat av högteknologisk och avancerad industri.

De senaste decenniernas invandring har betytt mycket för att fylla dessa studieplatser och upprätthålla värdet på investeringarna. Andelen elever med invandrarbakgrund (födda i utlandet eller med båda föräldrar födda i utlandet) på gymnasiets naturvetenskapliga och tekniska program har stadigt ökat. Det är en elevgrupp som klarar sig väl resultatmässigt både i gymnasiet och på högskolan. Idag har 38,6 procent av eleverna, på naturvetenskapligt program, invandrarbakgrund. Motsvarande siffra på det tekniska programmet är 29,1 procent. Det ska jämföras med 28 procent med invandrarbakgrund på gymnasiet generellt.

Detta betyder att utan de senaste decenniernas invandring hade antalet gymnasister på naturvetenskapligt och tekniskt program legat på 70-talsnivå. En av de långsiktigt mest framgångsrika utbildningsreformerna i svensk utbildningshistoria hade stannat av och blivit just bara historia. Universitet och högskolor hade haft betydligt sämre förutsättningar att förse näringslivet med specialister inom matematik, naturvetenskap och teknik.

Frågan är vad som kommer att ske de kommande decennierna. De senaste sju åren har antalet elever på de naturvetenskapliga och tekniska programmen sjunkit med cirka 5 procent. Det rapporteras om stor brist på ingenjörer. Lägg till det historiskt låga födslotal. I det läget har regeringspartierna valt att kraftigt minska invandringen och driva på återvandring. Det är knappast ett sätt att förvalta en ekonomi och ett näringsliv präglat av högteknologisk och avancerad industri. Så, vad det för skola och samhälle som politikerna egentligen tänker sig?