Trädgårdsutbildning för kvinnor

I alla tider har kvinnor arbetat i trädgårdar. De har odlat, rensat och skördat. Själva yrket trädgårdsmästare var dock länge förbehållet män. I takt med att fler utbildningar och yrken öppnades för kvinnor under det sena 1800-talet började röster höjas för att även trädgårdsmästaryrket borde göras tillgängligt för dem. För det krävdes utbildningar.

Redan på 1860-talet hade bristen på trädgårdsutbildningar för kvinnor börjat diskuteras i borgerliga kretsar. Trädgårdsarbete ansågs vara ett arbete som passade kvinnor – och förvärvade kunskaper skulle gynna dem både i hem och hushåll och i ett eventuellt yrkesliv. Några årtionden senare aktualiserades frågan på nytt, bland annat genom Fredrika Bremer-förbundet som argumenterade för att särskilda trädgårdsutbildningar för kvinnor borde inrättas.

Fredrika Bremer-förbundets engagemang bar frukt. Robert Abelin, som drev en trädgårdsskola för män, övertalades att även införa kurser för kvinnor. År 1891 anordnades den första trädgårdskursen för kvinnliga elever.

Abelins kurser blev dock inte långvariga. Få kvinnor sökte sig till utbildningen, och det var svårt att få verksamheten att bära sig ekonomiskt. Trots finansiellt stöd från Fredrika Bremer-förbundet lades utbildningen ned år 1896.

Stina Swartling med höns och gäss. Foto: Samuel Lindskog, Örebro Läns Museum

Några år senare gjordes ett nytt försök. Stina Swartling grundade en trädgårdsskola för enbart kvinnor år 1899. Förutsättningarna för Swartlings skola verkar ha varit bättre. På några år etablerades den som en framgångsrik institution. Utbildningen var bred: förutom trädgårdsskötsel kunde eleverna lära sig till exempel fjäderfäskötsel, biodling, vävning, matlagning och ridning. Swartling var i sin tid både inflytelserik och engagerad i frågor om hem, hushåll och trädgård – något som sannolikt bidrog till skolans ställning.

Frågan om kvinnor som trädgårdsmästare var inte okontroversiell runt sekelskiftet 1900. Många ansåg att kvinnor var direkt olämpliga för yrket och att de inte borde konkurrera med männen. Detta var kvinnorna själva väl medvetna om. Stina Swartling bemötte år 1907 argumenten om kvinnors trädgårdsarbete som ett ”nytt påhitt” och att kvinnor skulle tränga undan män:

”Trädgårdsarbete för kvinnor är intet nytt. Det nya är, att kvinnorna få undervisning häri.”

År 1911 lades hennes trädgårdsskola ned då hon flyttade till Stockholm med sin familj. Men grunden var lagd för att kvinnor skulle få större tillgång till utbildning och arbete inom trädgårdsmästaryrket.

Källa:
Nordgren, Boel & Olausson, Inger (2023). Trädgårdsmästarinnor: hundra år av kamp för jämställd trädgårdsutbildning. Malmö: Bokförlaget Arena