Slöjd – ett angeläget men omtvistat skolämne

I dagarna öppnar Vårsalongen på Liljevalchs. Konsthallen på Djurgården slog första gången upp dörrarna 1916 och från och med 1921 har Vårsalongen varit ett återkommande vårtecken. Samtidigt har slöjd som skolämne har blivit allt mer omtvistat. En del menar att de praktiskt-estetiska ämnena, dit slöjden hör, tar tid och plats från viktigare ämnen, såsom svenska, engelska och matematik, medan andra för fram att slöjden gör eleverna mer nyfikna. Att de genom hantverket kan dra slutledningar och hitta lösningar på problem som de annars inte hade kunnat se. Slöjdämnet bör, utifrån ett sådant resonemang, därför ses som en bildningsresa precis som övriga skolämnen.

Dessa tankar kring slöjd är inget nytt. Redan på 1800-talets fanns ett intresse för inte bara hjärnans utan också handens och hjärtats bildning. Olika typer av utbildningsverksamheter som tog fasta på detta synsätt växte fram. Ett sådant exempel var slöjdseminariet i Nääs. Med inspiration från reformpedagogiken ville föreståndaren Otto Salomon lyfta fram slöjden som ett formellt bildningsmedel. En annan förespråkare för slöjdundervisning var Hulda Lundin, som vid samma tid startade upp ett slöjdseminarium i Stockholm. Senare blev Lundin slöjdinspektris i Stockholm och som sådan kom hon att utbilda stadens lärarinnor i slöjd.

Källa: Centralskolan (1909), Alingsås museum
Fotograf: Sven Torin.

Slöjdämnet har varit en del av elevernas utbildning sedan folkskolans dagar. Genom grundskolereformen 1962 försvann uppdelningen i pojk- och flickslöjd och i läroplanen från 1969 förtydligades det än mer att inga skillnader skulle göras mellan flickors och pojkars undervisning i slöjd.

Slöjd, liksom övriga praktiskt-estetiska ämnen kom att uppmärksammas i den offentliga debatten i början av 1990-talet. Anledningen var att i Läroplanskommitténs slutbetänkande hade timmarna för ämnena slöjd, musik, hemkunskap och idrottbaskunskap dragits ner drastiskt för att ge plats åt mer stoffbaserade ämnen. I propositionen som låg till grund för den nya läroplanen Lpo94 fick de praktiskt-estetiska ämnena dock några fler timmar än betänkandet hade föreslagit. Skälet till det var ”en överväldigande remissopinion”.

Slöjdandet är ”en form av skapande” och ”slöjd innebär manuellt och intellektuellt arbete i förening vilket utvecklar kreativitet, och stärker tilltron till förmågan att klara uppgifter i det dagliga livet”, står det i läroplanen från 2011. Sammantaget är dessa förmågor ”betydelsefulla för både individers och samhällens utveckling” (Lgr 11, s. 246)

Ungefär samma beskrivning av slöjdämnet går att läsa i den nuvarande läroplanen för grundskolan, men med tillägget att dessa förmågor inte bara är betydelsefulla för individen och samhällets utveckling utan att slöjden också främjar ”hållbar utveckling” (Lgr22, s. 224).

Miljön och hållbar utveckling har alltså blivit ett argument för slöjdämnet. Utifrån tanken om vi inte ska fortsätta att konsumera i samma takt som vi nu gör, så behövs kunskap om hur man kan skapa, bearbeta och vårda de materiella resurser som finns. Samtidigt ska man inte undervärdera vikten av slöjdens mer kreativa och bildande karaktär. För även om det inte handlar om vetenskapligt mätbara kunskaper så bidrar de praktiskt-estetiska ämnena med en annan form av bildning.

Vidare läsning:

Alm, Anna, ”Upplevelsens poetik: slöjdseminariet på Nääs 1880-1940”, Lund, 2012.

Borg, Kajsa, ”Slöjdämnet i förändring: 1962–1994”, Linköping, 1995.

Holmberg, Annelie, Hulda Sofia Lundin, Svenskt kvinnobiografiskt lexikon.

Lgr11, Läroplan för grundskolan, förskoleklassen och fritidshemmet, Stockholm, 2017.

Lgr22, Läroplan för grundskolan, förskoleklassen och fritidshemmet, Stockholm, 2024.

Regeringens proposition 1992/93:220, Stockholm, 1993.

SOU 1992:94, Läroplanskommittén, ”Skola för bildning: huvudbetänkande”, Stockholm, 1992.