Den svenska skolan har främst finansierat genom offentliga medel, som betalades antingen av staten eller kommun. Det är det korta svaret. Svaret kan sedan modifieras beroende på hur långt tillbaka i historien man går och vilken skolform som man fokuserar på.

Genom 1842 års folkskolestadga, som innebar att det skulle finnas ett utbyggt skolväsende i hela landet kom finansieringen av folkskolan att läggas på de olika skoldistrikten. Skolverksamheten kom främst att finansernas genom jordbruksproduktionens överskott. Skälet till det var att jordbruket stod för den största delen av svensk ekonomi under 1800-talet.

Bönderna kunde få hjälpa till med att bygga skolbyggnader och betala folkskollärarnas lön. Lönen som oftast betalades ”in natura” kunde bestå av mat, husrum, ved och spannmål. Bara en minde del av lönen till lärarna var kontanter. Medel för detta togs från statsbidragen som från sekelskiftet 1900 var cirka 30 procent av skoldistriktens intäkter.

För läroverkets lärare såg det annorlunda ut. De var anställda av staten och fick därför sin lön reglerad och betald av staten. Även läroverkens skolbyggnader var statens ekonomiska angelägenhet.

Skillnaden mellan finansieringen av skolformerna stod sig, med mindre justeringar, till införandet av grundskolan 1962. När man skulle föra samman parallellskolesystemet till en gemensam grundskola och även gymnasium, insåg man att finansieringen och organiseringen behövde harmoniseras. Beslutet blev att alla lärare på grund- och gymnasieskolorna skulle vara kommunalt anställda, men ha statligt reglerade tjänster. Det innebar att det var staten som beslutade om tillsättning och vilken lön man skulle få. Medel för skolverksamheten skickades från staten till kommunerna, som sedan betalade lärarnas lönerna.

Det dubbla huvudmannaskapet ansågs snart vara ineffektiv och byråkratiskt. Flera olika utredningar tillsattes i slutet av 1970- och början av 1980-talet för att bland annat öka decentraliseringen och minska administrationen. Under slutet av 1980-talet genomfördes reformer för att öka kommunernas ansvarstagande inte minst när det gäller statsbidraget till skolorna.

Vidare läsning

Den som vill veta mer om finansieringen av skolan kan läsa Fay Lundh Nilssons och Johannes Westbergs kapitel ”Utbildning och ekonomi” som ingår i boken Utbildningshistoria – en introduktion (Studentlitteratur).