Elevrörelsens historia

Ungdomars liv i skolan består både av en formell del i klassrummet och ett socialt liv i korridorerna, på skolgården och på andra lämpliga eller olämpliga platser. Denna senare dimension ligger i skärningspunkten med livet utanför skolan, och man kan här tala om ett slags elevernas “civilsamhälle”. Ett intressant exempel att titta närmare på är hur det utvecklats olika föreningar som svenska skolelever slutit sig samman i.

Elevernas föreningsliv har sina rötter i 1800-talets läroverk. Industrialiseringen innebar att äldre sammanslutningsformer – såsom skrån och gillen – upplöstes och i dess ställe trädde det frivilliga föreningslivet. Inom läroverken började det bildas frivilliga “gymnasistföreningar”, ofta med kulturell och litterär prägel. Dessa blomstrade kring sekelskiftet men minskade i popularitet efter första världskriget. Samtidigt fick de konkurrens av mer specialiserade elevsammanslutningar som idrottsföreningar, vetenskapsföreningar, spelföreningar och skoltidningar – vilka återfinns även i dagens skola.

Sveriges yngsta elevråd sammanträder på Odenskolan, Odensbacken, 8 nov 1968, Örebro läns museum. Fotograf: Örebro Kuriren

Under 1900-talets första decennier utvecklades även två andra slags sammanslutningar av stor betydelse. Så kallade elevkårer uppstod vid de tekniska läroverken i form av fristående kamratföreningar med individuellt medlemskap, inspirerade av studentkåren vid Kungliga Tekniska Högskolan. På de allmänna läroverken blev elevråd vanligare, vilka hade sitt ursprung i amerikanska idéer om “elevsjälvstyre”.

Tanken var att elever skulle tränas i medborgarskap genom att simulera demokrati och ta eget ansvar för ordning och disciplin. Därför fungerade elevråden länge som skolledningens förlängda arm men under och efter det andra världskriget tog andra demokratiska ideal över vilket innebar att de i stället kom att bestå av klassrepresentanter som agerade elevernas röst gentemot skolledningen.

År 1938 gick landets elevkårer samman och bildade Statens Tekniska Skolors Elevförbund som blev det första intresseförbundet för elever. År 1952 gick elevråden samman och bildade Sveriges Elevers Centralorganisation (SECO). Denna tid präglades av stora utredningar och intensiva debatter kring hur skolan skulle reformeras och moderniseras. Eleverna såg därmed en möjlighet att vara med och påverka sin framtida utbildningssituation.

Betygsmarschen i Stockholm 13 maj 1978. Källa: Elevforum 4/1978.

Det mest framträdande och nya med dessa riksförbund var deras politiska ambitioner. Deras syfte var att påverka skolpolitiken och att öka elevernas inflytande. Inledningsvis var förbunden inriktade på samverkan och formellt politiskt deltagande.

Mot slutet av 1960-talet och under 1970-talet blev de dock mer aktivistiska och genomdrev flera utomparlamentariska aktioner såsom demonstrationer och namninsamlingar. Under 1990- och 2000-talet minskade denna aktivism till förmån för medial opinionsbildning och lobbyingarbete.

Elevorganiseringen lever fortsatt vidare. Det tog förvisso nästan två decennier för elevförbunden att gå samman efter det att läroverken hade slagits ihop till en gemensam gymnasieskola, men år 1982 bildade de tillsammans Elevorganisationen i Sverige.

Elevorganisationen i Sverige är idag återigen uppdelad i två systerorganisationer: Sveriges Elevråd för högstadieelever och Sveriges Elevkårer för gymnasieungdomar. Därtill finns även den mindre organisationen Elevernas Riksförbund som bildades år 1994 under namnet Sveriges Elevråd (SVEA). Idag dominerar i regel elevkåren på gymnasienivå, men tillsammans med andra specialföreningar, klubbar och sällskap utgör de den mångfald som karaktäriserar elevernas fria föreningsliv.

Vidare läsning

Victor Johansson. De organiserade eleverna: Den svenska elevrörelsens riksförbund och deltagande i utbildningspolitiken 1938-2005, Stockholms universitet, 2025.