Den svenska förskolan

Idag går nästan alla barn i förskolan – 86 procent av alla 1-5-åringar – vilket gör att Sverige har en av världens mest omfattande förskolesektorer. Men så har det inte alltid varit. I slutet av 1960-talet var det bara runt 2 procent av alla barn yngre än sju år som befann sig i förskoleverksamhet, eller på daghem som det kallades på den tiden. Hur gick det då till när Sverige på mindre än 50 år fick en nästintill allomfattande förskola?

Även om de flesta barn inte gick i förskola före 1990-talet var förskoleverksamhet inget nytt i Sverige. Redan på 1830-talet importerades den engelska idén med småbarnsskolor till Sverige och på 1850-talet öppnades också de första svenska barnkrubborna efter fransk förebild. Småbarnsskolorna var ett försök att lära barn läsa, skriva och räkna redan i förskoleåldern medan barnkrubborna framförallt handlade om att ta hand om barn till mödrar som var tvungna att arbeta långa dagar inom den industri som etablerades under 1800-talet.

Från och med slutet av 1800-talet kom så en tredje form av förskola till Sverige – barnträdgårdarna (kindergarten). Dessa utgick från den tyske pedagogen Friedrich Fröbels idéer som bland annat lyfte fram lekens betydelse för barns utveckling och med tiden kom dess pedagogik att påverka svensk förskola på så sätt att lek fick en framträdande plats i verksamheten. Under 1930-talet etablerades också benämningen daghem, vilket i folkmun förkortades till dagis.

Trots att förskolesektorn fortsatte att växa under 1900-talets första hälft samtidigt som kommunerna tog ett allt störrre ansvar för deras drift sågs denna verksamhet fortfarande  som framförallt ett stöd för de mödrar som var tvungna att arbete eller av andra anledningar inte kunde ta hand om sina barn. Under första hälften av 1960-talet fanns det fortfarande inget brett stöd för utbyggnaden av barnomsorgen i Sverige, utan såväl socialdemokraterna som de borgerliga partierna såg det som naturligt att kvinnor skulle vara hemma när barnen var små.

Det som i grunden förändrade synen på barnomsorgens roll i Sverige var inte i första hand en förändrad syn på jämställhet, utan behovet av arbetskraft i samhället. 1960-talets ekonomiska tillväxt gjorde att andelen förvärvsarbetande kvinnor ökade dramatiskt och när man i mitten av 1960-talet insåg konsekvenserna av satte utbyggnaden av den svenska barnomsorgen fart.

Som framgår av diagrammet gick utvecklingen ganska långsamt i början  och i slutet av 1960-talet var de politiska partierna inte helt ense om hur man skulle lösa behovet av barnomsorg. Socialdemokraterna och Vänsterpartiet kommunisterna (föregångaren till Vänsterpartiet) såg en expansion av daghemmen, eller barnstugorna som de även kallades, som den främsta lösningen, medan de borgerliga partierna menade att det också borde finnas plats för familjedaghem eller det man kallade för dagmammor. Vidare argumenterade de borgerliga partierna även för att det skulle ges stöd för dem som valde att vara hemma med sina barn genom införandet av vårdnadsbidrag. Vårdnadsbidrag infördes också en kort period under den borgerliga regeringen i mitten av 1990-talet  och återkom sedan mellan 2008 och 2014 under den borgerliga alliansregeringen. Vid det laget gick dock redan över 80 procent av alla barn i förskolan.

Som det skulle visa sig var det dock daghemmen som blev den främsta formen av barnomsorg i Sverige, även om andelen barn som gick hos kommunala dagmammor var ungefär lika stor långt in på 1980-talet. År 1985 antogs också propositionen ”Förskola för alla barn”, vilket markerade att offentlig barnomsorg inte längre sågs som något undantag, utan som något för alla barn. Det skulle dock dröja ytterligare tio år innan dagens barnomsorgsgaranti infördes och året därefter var för första gången en majoritet av alla svenska barn i förskoleverksamhet.

Parallellt med denna utbyggnad har också hur man betraktar verksamheten förändrats. Istället för att främst se på förskoleverksamhet som ett sätt att ordna barnomsorg medan föräldrarna arbetade började man även uppmärksamma dess betydelse för barns utveckling. Detta märks redan i Barnstugeutredningen som publicerades i början av 1970-talet, men blev än tydligare i slutet av 1990-talet då ansvaret för förskoleverksamheten fördes över från Socialstyrelsen till Skolverket och när förskolan fick sin egen läroplan 1998. Som en del i denna utveckling slutade man också att tala om verksamheten som daghem och istället används bara begreppet förskola.

Vidare läsning

Den som vill veta mer om hur den svenska förskolan växte fram och hur dagens förskolesektor fungerar kan läsa vidare i Håkan Forsbergs, Esbjörn Larssons och Andreas Alm Fjellborgs (red.) Förskolans expansion och marknadisering (Studentlitteratur 2024)