Att börja skolan

Nu börjar ett nytt skolår. Många minns nog känslan inför den första skoldagen. Det var både lite nervöst och förväntansfullt. För en del elever blir skolstarten deras första möte med en miljö som kommer vara deras vardag under det närmaste decenniet.

Funderingar kring vem som blir ens lärare och klasskamrater skiljer sig nog inte så mycket åt oavsett vilken skolform – folkskolan eller grundskolan – eller vilket årtionde som man börjar skolan. Inte heller föräldrarnas oro för hur det ska gå för deras barn.

Föräldrar till elever i Huddinge som likt Per Olov började skolan hösten 1956, fick dock vara med om något nytt. Deras barn skulle börja i den nya försöksverksamheten som kallades enhetsskolan.

Vad var enhetsskolan för något? Under stora delar av 1900-talets första hälft hade en diskussion om att avskaffa parallellskolesystemet och införa en obligatorisk nioårig grundskola förts i Sverige. Tanken var att det skulle bli en gemensam skolorganisation för alla elever. Det skulle vara slut med sorteringen av elever utifrån deras begåvning, familjebakgrund eller inkomst. Alla skulle ha rätt till en längre utbildning som skulle leda fram till gymnasiestudier. Under 1940-talet blev dessa planer allt mer konkreta genom de två stora skolutredningarna Skolutredningen och Skolkommissionen.

Innan hela det svenska skolväsendet organiserades om beslutade riksdagen att de kommuner som ville skulle få införa enhetsskolan på försök. Under 1950-talet gick en inbjudan ut till 264 av Sveriges då 2501 kommuner. Av dessa beslutade sig 144 att delta i försöket. En av de kommuner som ville vara med var Huddinge kommun. Det var därför som Per Olovs föräldrar år 1956 kunde skicka iväg honom ”utan den ängslan som är så vanlig i våra dagar hos unga föräldrar till och med nästan innan deras barn börjat i skolan”, som tidskriften Husmodern beskrev det i sin artikel om skolstarten i enhetsskolan.

Sex år senare, 1962, beslutade riksdagen att införa en obligatorisk grundskola för alla i hela landet och med tiden fick fler än Per Olov möjlighet att se hur vägen mot den ”åtråvärda vita mössan” öppnade sig. Det tog dock tid att bygga upp en ny skolorganisation, inte minst i mindre orter och kommuner. Först nästan 20 år senare hade alla svenska kommuner en utbyggd nioårig grundskola.

Därefter har flera andra reformer skett inom den svenska skolan. De som har varit mest genomgripande och som kan jämföras med grundskolans införande är de reformer som beslutades under 1990-talet. Exempelvis kommunaliseringen av lärarkåren, förändringen av ansvaret för skolan och valfrihetsreformerna. Dessa reformer har, menar vissa, gjort att vi återigen kan se konturerna av ett parallellskolesystem, om än utifrån andra sorteringsgrunder än det som fanns före grundskolans införande. Så hur ser det ut bland dagens föräldrar? Har de (återigen) en ängslan inför den skola som deras elever ska gå till?

Foto: Sven Källberg (1914 – 2010). Källa: Östergötlands museum.