Inför 1980 års avtalsförhandlingar präglades situationen av att reallönerna hade halkat efter samtidigt som Sveriges ekonomi var svag. Den dåvarande borgerliga regeringen föreslog åtgärder som syftade till att stärka industrin, strama åt den offentliga sektorn och hålla tillbaka löneökningarna. Detta mötte kritik från de fackliga organisationerna, som menade att ökande inflation utan motsvarande löneökningar skulle leda till minskade reallöner.

Statens arbetsgivarverk (SAV), som företrädde staten i förhandlingarna, avvaktade utvecklingen inom den privata sektorn innan man agerade. Detta kritiserades av bland andra TCO-S, som ansåg att det försämrade de offentliganställdas förhandlingsläge. TCO-S, som var den paraplyorganisation som både Sveriges Lärarförbund och Svenska Facklärarförbundet ingick i, menade att kompensation krävdes för stigande priser och levnadskostnader. Exempelvis föreslog Svenska Facklärarförbundet ett löneutrymme på 12–15 procent för att skydda reallönerna.

Våren 1980 lade TCO-S tillsammans med tre andra fackförbund fram gemensamma krav till statliga och kommunala arbetsgivare. Kraven inkluderade minst 12 procents löneökning, att löneutvecklingen skulle följa den privata sektorn samt en prisutvecklingsgaranti. Arbetsgivarna avvisade kraven, och trots medlingsförsök ledde konflikten till strejkvarsel inom den offentliga sektorn.

Strejken fick omfattande konsekvenser, särskilt eftersom den kom att beröra samhällsviktiga funktioner som telekommunikationer, post och järnväg. I skolorna blev situationen extra känslig när kommuner försökte kringgå konflikten genom att anställa oorganiserade lärare och medlemmar från Lärarnas Riksförbund. Anledning till att Lärarnas Riksförbund inte deltog var att de som anslutna till SACO-S stod utanför den samverkan som TCO-organisationerna hade med LO-organisationerna inom den statliga och kommunal sektorn.

Bland de fackförbund som strejkade fanns en stark vilja att minska löneskillnaderna, snarare än att öka lönerna generellt. Det gjorde att grupper med högre utbildning och redan relativt höga löner – som många av SACO:s medlemmar – hamnade i skymundan. För dem kunde det kännas som att deras löneutveckling bromsades, eftersom mycket av utrymmet gick till att jämna ut skillnaderna mellan olika yrkesgrupper.

Till slut presenterade medlarna ett bud i maj 1980. Detta innebar löneökningar på cirka 10 procent för kommunalt anställda och 9 procent för statligt anställda, samt en prisutvecklingsgaranti som kunde ge ytterligare kompensation vid hög inflation. Trots att avtalet antogs av fackförbunden fanns ett utbrett tvivel om de verkligen hade vunnit något på strejken.

Vidare läsning

Arbetarrörelsen arkiv och bibliotek, ”Storkonflikten 1980 – fyrtio år sedan Sverige stannade”.

Bolang, Olle, Utslagen!. Den svenska modellen efter 1980 års storkonflikt, SNS, Stockholm, 1980.

Carle, Torbjörn, Kinnander, Sven & Salin, Sven, Lärarnas riksförbund 1884-2000: ett stycke svensk skolhistoria ur fackligt perspektiv, Informationsförl., Stockholm, 2000.

Klason, Lars-Erik, Ett förbund på frammarsch: Svenska facklärarförbundets historia 1975-1990, Lärarförbundets förlag, Stockholm, 2007.

Lärarnas historia, ”Konflikter 1950-1999”.