Det var först på 1840-talet som det infördes obligatoriskt skolundervisning i Sverige vilket också innebar att man kom att uppmärksamma de barn som på grund av sjukdom eller för att de ansåg obildbara eller sinnesslöa inte kunde gå i folkskolan. Lösningen blev för det första att under början av 1860-talet etablera de man kallade asyler. Därefter inrättades så kallade uppfostringsanstalter för sinnesslöa barn. Undervisningen på såväl asylerna som anstalterna hade dock mer fokus på fostran än skolämnena i sig.  

För barn med fallandesjuka (dåtidens namn för epilepsi) etablerade Ebba Ramsay 1889 Vilhelmsro sjukhus. På Vilhelmsro, som låg utanför Jönköping, fick barn med epilepsi som ansåg bildbara både vård och undervisning. I början av 1900-talet startades också Margarethahemmet ett hem för barn med epilepsi i Stockholm-Uppsalaområdet.  På Margarethahemmet kunde barnen både få vård, behandling och skolundervisning efter sin förmåga.  Dessa båda initiativ var på ett sätt revolutionerande då skolplikten för bildbara sinnesslöa barn trädde i kraft först 1944.  

För de barn som ansågs obildbara infördes skolplikten först genom omsorgslagen 1968. Omsorgslagen kan ses som en föregångare till den 1994 beslutade “Lag om stöd och service till vissa funktionshindrade” (LSS) och innebar en helhet syn på personer med psykiskt utvecklingsstörning som gav dem rätt till skola, vård, boende, fritid och daglig verksamhet, samt stöd till deras anhöriga. 

När det gäller den del av sjukvården som kallades sanatorier har jag inte hittat något specifikt.

Vidare läsning

Thom Axelsson, Rätt elev i rätt klass: skola, begåvning och styrning 1910-1950, Linköping, 2007

Judith Lind (Areschoug), Det sinnesslöa skolbarnet: undervisning, tvång och medborgarskap 1925-1954, Linköping, 2000.

Johanna Ringarp, Institutional care and education: circulation of knowledge about epilepsy in Sweden 1915–40, Medical History (2024), 68: 3, 2024.