Om du inte hittade vad du letade efter, pröva en ny sökning!
EN FRÅGA HAR SYSSELSATT mina tankar ofta och mycket i mitt lärarliv. Frågan är följande; Hur vet jag, att det jag just nu gör i klassrummet, utförs på bästa sätt? Med bästa sätt menar jag att det jag gör underlättar för eleverna att nå de uppsatta målen.
FÖR NÅGRA VECKOR SEDAN sedan kom utredningen ”Skolbibliotek för bildning och utbildning” (SOU 2021:3) som bland annat föreslår bemannade skolbibliotek och/eller samarbetsavtal med annan skola eller folkbibliotek.
KANSKE VAR DET SÅ ATT småskolans och folkskolans barn behövde lärare som kunde lite av varje. Den stora majoriteten av barnen skulle inte gå mer än sex år i skolan, oavsett begåvning och vilja till fortsatta studier. Studerar man den tidens läroböcker noterar man att lärandet var mycket översiktligt. Att lära barnen att läsa, skriva och räkna tog stor del av lärotiden, kristendomskunskapen skulle ha sin tid och att på den återstående tiden fördjupa sig i övriga ämnen var inte möjligt.
UNDER DET TIDIGA 1900-talet växte passionen för vintersport sig stark i den svenska folksjälen. Det skulle åkas skidor på både längden och utför, kroppar skulle röra på sig, frisk luft skulle inandas och kinder skulle få rosor på sig.
HÄR OM VECKAN fick jag ett mail från mina barns skola där skolledningen satte ner foten: snöbollskrig är inte tillåtet under skoltid. Samma regler råder förstås på skolor runt om i landet. Annat kunde det vara på 1800-talet och en stor del av 1900-talet. Även om det kunde finnas förbud kring snöbollskrig och kastande av snöbollar i allmänhet på många skolor kan vi också hitta exempel på det motsatta i äldre källor.
PÅ 1800-TALET fanns inga bävernylonoveraller, inga fleecefodrade regnkläder, inga goretex-impregnerade boots, och vattenpelare var inte uppfunnet. Barn fanns det ju däremot gott av, och snö också.
SNÖ och KYLA. Det var inte bara elever som kunde ha långa skolvägar i snö och kyla och i undermåliga skor. Även lärarna fick kämpa på. Om Vägen till skolan.
UTBILDNINGSHISTORIKER SARA BACKMAN PRYTZ har tagit över stafettpinnen i vår blogg. Läs om vinterns vedermödor och glädjeämnen i folkskolan.
DET HÄR ÄR Maria Rönns sista inlägg på Lärarstiftelsens blogg, för den här gången. Om lärarstolthet, tvivel och det speciella med läraryrket.
IDAG ÅTERKOM JAG till min lärartjänst på Söderslättsgymnasiet, där jag för många år sedan fick min första läraranställning som nyexaminerad gymnasielärare i svenska och historia. Det var ett vikariat i några klasser vars ordinarie lärare blivit sjuk. Nu är jag tillbaka där allt började, som legitimerad lärare med både yrkeserfarenhet och erfarenhet som fackligt förtroendevald på alla nivåer i Lärarförbundet med mig.
