Logotyp för Lärarstiftelsen.
Logotyp för Lärarstiftelsen
Bronsåldern av Nils Asplund

SAF 1880-1946

Det började här - i Vekerum



En varm augustikväll 1838 träffades fem unga folkskollärare på Lundaberget i Vekerum i Blekinge. De slog sig ned under en lind och samtalade under kvällen om sina erfarenheter som lärare. Två av dem hade fasta skolor medan de tre andra var ambulerande lärare. De kom fram till att det vore bra att samla folkskolärarnas yrkeserfarenheter, till nytta för skolundervisningen och lärarna själva. För att åstadkomma detta, menade de, borde man bilda en folkskollärarförening.

I och med detta var den första folksk0llärarföreningen bildad. Grundarna reste en minnessten vid den lind där de bildat föreningen och skiljdes åt för att i fortsättningen verka för att folkskollärarna organiserade sig i föreningar.

Linden och stenen är borta sedan länge men omkring 1850 tog en av de fem, Gumme Olsson Wikander, initiativet att resa fem stenar på Lundaberget till minne av bildandet av den första folkskollärarföreningen.

1880 bildades Sveriges allmänna folkskollärareförening. 1928 firade Karlshamnskretsen 90-årsminnet av den första folkskollärarföreningen och lämnade i samband med detta in ett förslag till styrelsen för Sveriges allmänna folkskollärareförening om att föreningen skulle köpa in Lundaberget med de fem resta stenarna. Detta förverkligades 1933.

Lundaberget ägs idag av Lärarstiftelsen som ansvarar för att minnesplatsen hålls i gott skick.

Stiftelsens historia är nära förknippad med folkskollärarnas organisationssträvanden. 1880 bildades Sveriges allmänna folkskollärareförening (SAF). Det var 40 år efter folkskolans införande, något som innebar starten på skapandet av en helt ny lärarkår vid sidan om läroverkslärarna. De svenska folkskollärarna var till att börja med en illa utbildad och tämligen hunsad kategori i samhället. Bildandet av föreningen var ett sätt att agera för drägliga villkor.

Grunden för bildandet var de 91 lokala lärarföreningar som Stockholms folkskollärareförening hade kännedom, och som alla visade positivt intresse för att bilda en riksorganisation. Verksamheten tog successivt form, utvecklades och bl.a. startades Svensk Läraretidning/Svensk Skoltidning. Föreningen engagerade sig aktivt både i det pedagogiska uppbyggnadsarbetet och i de fackliga frågorna. Bland de framträdande i SAFs ledning kan nämnas Emil Hammarlund, Fridtjuv Berg, Ester Hermansson och Värner Rydén.

Sveriges allmänna folkskollärarförenings ställning och betydelse förändrades under början av 1900-talet. 1906 bildade folkskollärarinnorna en egen organisation, 1918 gjorde småskollärarinnorna samma sak och 1920 var det dags för folkskollärarna att göra det. Dessa organisationer verkade inom i stort sett samma område som SAF, och många lärare fann inte skäl att tillhöra någon annan kårsammanslutning än sitt eget förbund. Därmed sjönk medlemsantalet i SAF från att ha nått sin höjdpunkt 1935 ner till 8 587 år 1945.

Missnöjet med de ekonomiska villkoren för lärarna hade verksamt bidragit till att folkskolans olika lärargrupper bildat egna organisationer. Den revision av lönerna som man sedan lång tid kämpade för lät emellertid vänta på sig, och missnöjet blev alltmer utbrett. Samtidigt växte insikten att kravet på en allmän och genomgripande lönereglering för hela kåren kunde vinna gehör endast genom ett enat uppträdande av de olika lärargrupperna. En följd härav blev att ett folkskollärarkårens representantskap för lönefrågor bildades i SAFs regi med representanter för SAF och Folkskollärarförbundet, Folkskollärarinneförbundet och Småskollärarförbundet. Detta skedde 1928.

   Dela på: